Sagan om den stora översvämningen

Telefon
0504-18250

Besöksadress
Gymnasiegatan 29

Öppettider
Öppet Mån, ons, fre 10-16, Tis o tors 10-19

Postadress
543 32 Tibro

En man och en flaskpost!

Det var en gång en flotte. På den flotten satt en väldigt skäggig gammal gubbe och grät. Han hette Manfred och hade bott på flotten länge nu. Han satt med benen i kors och stirrade genom tårarna ut över det vidsträckta havet. Bakom honom stod hans lilla hydda han byggt av bambu och gamla plastbitar. En vit flagga vajade på en långsmal pinne.
Fiskespöet bredvid honom var lika slitet som hans händer var fårade.
I sin hand höll han ett brev. Det var en flaskpost han funnit bara en liten stund tidigare. Han stirrade ned på texten och skakade på huvudet. Orden gjorde ont att läsa, men han kände att han inte hade något val.
”Till den som hittar detta brev. Översvämningen kom så fort. Jag hann bara klä på mig lite och packa ner några saker i min skolväska. När vattnet slog in mot huset kom jag bort från mamma och pappa. Jag kunde höra dem skrika, men ljudet dränktes i vågorna. Om du träffar en kvinna som heter Maria och en man som heter Sam, så är det mina föräldrar. Jag har inte träffat dem på flera månader nu. Jag har överlevt på en öde ö. Jag vet inte hur jag kom hit. Jag flöt kanske hit på all bråte som vågorna sköljde med sig. Jag har ätit fisk och krabbor, men nu vet jag inte hur jag ska göra. Vattnet stiger fortfarande. Några centimeter varje dag. Jag hade hoppats att en båt skulle dyka upp, men ingen har kommit. Tänk om det inte finns några andra kvar? Tänk om jag är den enda?”
Manfred suckade och tittade på flaskan. En mörkgrön glasflaska. Själv hade han inte sett andra människor på väldigt länge. Han mindes knappt tiden före översvämningen. Han tittade ned på brevet och läste tyst vidare.
”Jag måste ge mig av. Ön blir bara mindre och mindre. Jag har fyllt min skolväska med så mycket torkad fisk jag bara kunnat. Vatten kan jag samla i tomma kokosnötter. Om du som läser detta vill leta efter mig, så ger jag mig iväg på en bambuflotte. Jag har byggt en liten hydda på den och hissar en vit flagga så högt jag kan. Jag hoppas att jag inte är ensam här ute. Manfred William Johnson, tio och ett halvt år gammal.”
Gubben lät blicken vila på den gamla skolväskan som hängde i hyddans dörröppning. Den var sliten och blekt men fortfarande med honom.
”Jag är ensam”, viskade han ut i vinden och lyfte ögonen mot horisonten.
Han drog efter andan. Först trodde han att han såg en hägring. Men det gjorde han inte. Långt där borta guppade…